Then why not me?
Jag kände förra veckan att, "äntligen börjar livet kännas lättare. Äntligen kan jag börja må bra!"
Yeah right!
Jag fick så dåligt samvete att jag kände lycka å glädje igen så jag fick ångest.
Varför ska jag få må bra? Jag borde sörja. För jag saknar mamma så hemskt mycket. Men det gör så ont, en pulserande värkande svulst där inne som bara vill explodera. Men istället gör jag små små hål bara för tömma den lite å låta va igen. Jag klarar de inte. Jag vill inte känna dwns explotion.
Jag kan inte hantera det.
Jag har så mycket jag vill prata med mamma om, berätta för henne.
Snart 5 månader, snart min 25års dag. Som jag inte får ha henne där.
Jag är så arg, så fruktansvärt jäkla arg. Kanske därför jag unte vågar släppa de, jag ilskan jag känner över att mist min mamma kan driva mig galen.
Jag vet nog inte om jag litar på mig själv nog för låta denna ilska nå igenom.
Hon va bara 57år, aldeles för tidigt.
Jag vill ha min mamma, jag vill inte känna detta tomrum utan henne. Hon är min mamma, varför var du tvungen å ta henne från mig? Jag var inte redo :'(

DUMMA DUMMA VÄRLD!!!!!