Haft myror i kroppen en tid, sorgmyror. Dom kryper runt i varenda cell i min kropp, så de värker.
Jag trodde det skulle gå över, som allt annat men dom fortsätter springa runt. Jag har svårt att sova, ledsen hela tiden(tur man är expert på dölja) och känner mig uppgiven.
Allt känns tråkigt och meningslöst. Jag känner mig bortglömd, ensam och ivägen.
Jag känner mig övergiven. Å just nu dessa dagar vill jag bara krypa ner i sängen och få sova bort alla känslor. För detta är ohanterbart.
Allt jag gör blir fel, alla gnäller, tjatar, surar och bråkar med mig. Känns som jag sitter på en pall mitt på motorvägen och alla bara susar förbi.
För det enda jag kan tänka är hur kan livet gå vidare bara sådär?
Är det bara jag som är överkänslig? Ser ingen bördan på mina axlar?
Ser ni inte hur skört livet är?
Fast alla går inte hand i hand med sorgen som jag gör. Kanske ser jag livet annorlunda då. Kanske är jag bara känslig. Men det får jag vara, jag miste min mamma, min förälder, min trogna klippa, min bästa vän. Min mamma! Tro inte det går obemärkt förbi.
Jag kan verka uppåt, glad och tillfreds. Men sorgen är ett långt och hårt arbete, och jag är långt ifrån färdig...

Then why not me?
Jag kände förra veckan att, "äntligen börjar livet kännas lättare. Äntligen kan jag börja må bra!"
Yeah right!
Jag fick så dåligt samvete att jag kände lycka å glädje igen så jag fick ångest.
Varför ska jag få må bra? Jag borde sörja. För jag saknar mamma så hemskt mycket. Men det gör så ont, en pulserande värkande svulst där inne som bara vill explodera. Men istället gör jag små små hål bara för tömma den lite å låta va igen. Jag klarar de inte. Jag vill inte känna dwns explotion.
Jag kan inte hantera det.
Jag har så mycket jag vill prata med mamma om, berätta för henne.
Snart 5 månader, snart min 25års dag. Som jag inte får ha henne där.
Jag är så arg, så fruktansvärt jäkla arg. Kanske därför jag unte vågar släppa de, jag ilskan jag känner över att mist min mamma kan driva mig galen.
Jag vet nog inte om jag litar på mig själv nog för låta denna ilska nå igenom.
Hon va bara 57år, aldeles för tidigt.
Jag vill ha min mamma, jag vill inte känna detta tomrum utan henne. Hon är min mamma, varför var du tvungen å ta henne från mig? Jag var inte redo :'(

DUMMA DUMMA VÄRLD!!!!!

Det är något jag inte gör. Jag tillåter mig inte känna efter. Jag trycker undan, stänger av, plockar bort tankar som triggar mig att känna. Jag låter hjulet rulla i hopp om att de ska bli bättre, trots jag vet att det inte kommer göra något alls bättre.
Hitta en filmsnutt med mammas skratt och röst i bakrunden. Det höll på att trigga en ren orkan. Jag kände den dra igång, de började snurra rent sjukt i huvudet och hjärtat. Det kändes då så verkligt, att hon inte är här. Jag såg vad som höll på att hända, tog fatt i mig själv och stängde in orkanen i ett av alla fack. Där kan den snurra utan att rubba något för mig. Åtminstone ett tag, till den dagen den exploderar där inne och då blir de stökigt efter.
Men vad ska jag göra, jag vet inte hur jag ska kunna tillåta mig känna. För jag vet inte alls hur jag ska bearbeta detta. För det är så himla orättvist och på något sätt rätt overkligt ännu.
Hur kan det fortfarande kännas overkligt???
Hur ska jag kunna tillåta mig känna om jag inte kan komma till att acceptera det?
Det är viktigt att känna, det lärde jag mig i gymnasiet. Att låsa in allt i olika fack lärde jag mig konsekvenserna av i gymnasiet. Ändå gör jag det igen, varför?
Jo för detta är nytt, denna sorg. Denna värld. Den är helt ny. Inget jag känt innan, inget jag bearbetat förut. Så många nya känslor, så många frågor, så många nya tankar. Min försvarsmekanism går igång, mina fack fylls på efter hand. Detta vet jag kan komma sluta illa om jag inte bryter det. Ett destruktivt beteende. Jag vet så väl vad jag gör, men jag kan inte tillåta mig känna. För det hela är sååå skrämmande.
En värld utan min mamma skrämmer mig. Hur ska jag kunna bryta mitt beteende när rädslan för mina egna känslor skrämmer mig så pass att jag försöker försvar mig själv från mig själv?
Japp det sista där blev invecklat, kanske förstår du, kanske inte. Mina tankar i ord, inte så lätt alltid.....

Den här enorma saknad, tomhet som ekar inom mig. Det är som en bäcksvart tunnel utan slut. Åtminstone ser jag inget slut på de. Inget ljus, ingen lättnad. Bara saknad och tomhet.
Nästan var dag trycker jag undan känslor jag inte borde, känslor som borde få kännas och bearbetas.
Men det hela gör mig bara mer och mer vilsen.
Tog hennes foto på fläkten igår och bara stod och tittade. Vart är du? Vad fan hände?
Varför får inte jag ha min mamma hos mig längre? Jag kände sån enorm tomhet, och värst av allt. Jag kände mig ensam och otroligt vilsen.
Hela detta med att mista min mamma har vänt min båt upp och ner.
Jag vet inte vad jag vill längre, allt känns fel. Jag vill inte leva såhär är allt min kropp skriker. Men hur går man vidare? Hur vänder jag blad när min vilsna själ inte ens hittar boken?
Jag står i en lång svart tunnel utan en hint om ljuse, hur ska jag veta vart jag ska gå. Hur jag hittar rätt. Jag är vilse, så jäkla vilse....

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, allt känns så kaos och så jobbigt att de blir för mycket. Jag är vilsen i mina egna tankar och känslor.
Jag försöker uppehålla mig med att göra saker för slippa tänka efter, för måste jag tänka efter så måste jag känna efter.
Det skrämmer mig, för jag vill helst inte känna efter för det mesta gör bara ont just nu.
Vi närmar oss Jamies födelsedag och kalas, men hela jag känner mest ångest inför de. För jag har bjudit alla utom min mamma, kan man skicka inbjudan till döda?
För det är sååå fel att hon inte kan vara med oss, när vår älskade plutt fyller 2år.
Nä kolla nu måste jag känna efter, å de för ont, så jag stoppar för idag.
Godnatt.

Jag har startat denna blogg för kunna ventilera alla mina tankar och känslor. Jag skrev mig igenom gymnasiet för det hjälpt att hantera livet lite lättare. Just nu är där mycket som far genom mitt huvud efter min mammas bortgång 1december.
Känns som jag står i en helt ny och främmande värld och jag har ibland kommit på mig själv med att försöka slippa känna och distrahera mig för slippa tänka.
Så nu ska jag försöka låta mina tankar bli ord så kanske jag kan få lite ordning i skallen och ro i kroppen så småning om.
Kommer låsa vissa inlägg då jag kan känna att allt delar jag inte med mig med alla, bara utvalda. Så fråga isåfall, i värsta fall får ni ett nej haha. ;)
kursiv text