Det är något jag inte gör. Jag tillåter mig inte känna efter. Jag trycker undan, stänger av, plockar bort tankar som triggar mig att känna. Jag låter hjulet rulla i hopp om att de ska bli bättre, trots jag vet att det inte kommer göra något alls bättre.
Hitta en filmsnutt med mammas skratt och röst i bakrunden. Det höll på att trigga en ren orkan. Jag kände den dra igång, de började snurra rent sjukt i huvudet och hjärtat. Det kändes då så verkligt, att hon inte är här. Jag såg vad som höll på att hända, tog fatt i mig själv och stängde in orkanen i ett av alla fack. Där kan den snurra utan att rubba något för mig. Åtminstone ett tag, till den dagen den exploderar där inne och då blir de stökigt efter.
Men vad ska jag göra, jag vet inte hur jag ska kunna tillåta mig känna. För jag vet inte alls hur jag ska bearbeta detta. För det är så himla orättvist och på något sätt rätt overkligt ännu.
Hur kan det fortfarande kännas overkligt???
Hur ska jag kunna tillåta mig känna om jag inte kan komma till att acceptera det?
Det är viktigt att känna, det lärde jag mig i gymnasiet. Att låsa in allt i olika fack lärde jag mig konsekvenserna av i gymnasiet. Ändå gör jag det igen, varför?
Jo för detta är nytt, denna sorg. Denna värld. Den är helt ny. Inget jag känt innan, inget jag bearbetat förut. Så många nya känslor, så många frågor, så många nya tankar. Min försvarsmekanism går igång, mina fack fylls på efter hand. Detta vet jag kan komma sluta illa om jag inte bryter det. Ett destruktivt beteende. Jag vet så väl vad jag gör, men jag kan inte tillåta mig känna. För det hela är sååå skrämmande.
En värld utan min mamma skrämmer mig. Hur ska jag kunna bryta mitt beteende när rädslan för mina egna känslor skrämmer mig så pass att jag försöker försvar mig själv från mig själv?
Japp det sista där blev invecklat, kanske förstår du, kanske inte. Mina tankar i ord, inte så lätt alltid.....