Den här enorma saknad, tomhet som ekar inom mig. Det är som en bäcksvart tunnel utan slut. Åtminstone ser jag inget slut på de. Inget ljus, ingen lättnad. Bara saknad och tomhet.
Nästan var dag trycker jag undan känslor jag inte borde, känslor som borde få kännas och bearbetas.
Men det hela gör mig bara mer och mer vilsen.
Tog hennes foto på fläkten igår och bara stod och tittade. Vart är du? Vad fan hände?
Varför får inte jag ha min mamma hos mig längre? Jag kände sån enorm tomhet, och värst av allt. Jag kände mig ensam och otroligt vilsen.
Hela detta med att mista min mamma har vänt min båt upp och ner.
Jag vet inte vad jag vill längre, allt känns fel. Jag vill inte leva såhär är allt min kropp skriker. Men hur går man vidare? Hur vänder jag blad när min vilsna själ inte ens hittar boken?
Jag står i en lång svart tunnel utan en hint om ljuse, hur ska jag veta vart jag ska gå. Hur jag hittar rätt. Jag är vilse, så jäkla vilse....