Haft myror i kroppen en tid, sorgmyror. Dom kryper runt i varenda cell i min kropp, så de värker.
Jag trodde det skulle gå över, som allt annat men dom fortsätter springa runt. Jag har svårt att sova, ledsen hela tiden(tur man är expert på dölja) och känner mig uppgiven.
Allt känns tråkigt och meningslöst. Jag känner mig bortglömd, ensam och ivägen.
Jag känner mig övergiven. Å just nu dessa dagar vill jag bara krypa ner i sängen och få sova bort alla känslor. För detta är ohanterbart.
Allt jag gör blir fel, alla gnäller, tjatar, surar och bråkar med mig. Känns som jag sitter på en pall mitt på motorvägen och alla bara susar förbi.
För det enda jag kan tänka är hur kan livet gå vidare bara sådär?
Är det bara jag som är överkänslig? Ser ingen bördan på mina axlar?
Ser ni inte hur skört livet är?
Fast alla går inte hand i hand med sorgen som jag gör. Kanske ser jag livet annorlunda då. Kanske är jag bara känslig. Men det får jag vara, jag miste min mamma, min förälder, min trogna klippa, min bästa vän. Min mamma! Tro inte det går obemärkt förbi.
Jag kan verka uppåt, glad och tillfreds. Men sorgen är ett långt och hårt arbete, och jag är långt ifrån färdig...